Vår historia

Stenkyrka Folketshus

av Enar Jonsson / Bo-Gustaf Sorby

Efter andra världskrigets slut 1945, började en del förläggningsbaracker säljas ut. I Stenkyrka fanns utöver Församlingssalen endast IOGT-lokalen som samlingslokal för socknens aktiviteter. En större bygdelokal för fester, dans, teater och filmvisningar var ett allmänt önskemål, inte minst bland socknens ungdomar.

Socialdemokraterna i socknen, med stöd av utflyttade partikamrater, bestämde sig att inköpa en 48-mans barack från Gnisvärd i Tofta. Bygget påbörjades i oktober 1947 och Gotlands Folkblad skrev samma månad: ”Fyra mans jobb skall ge Stenkyrka nytt Folkets Hus”.

Det var byggmästaren Harry Andersson med sonen Fred samt bröderna Louis och Anton Samuelsson, som utförde arbetet.

Byggnaden breddades från sex till tio meter, längden var drygt tjugofem meter och stora salen beräknades rymma mellan tre- fyrahundra personer. Ett brandsäkert maskinrum inrättades för eventuella filmvisningar och en scen byggdes för eget nyttjande, och för att kunna ta emot resande teatersällskap och underhållare. Kök och ett mindre rum för föreningsaktiviteter inrymdes också i byggnaden.

Den 13 mars 1948 var det klart för invigning och Harry Andersson kunde berätta att totalkostnaden låg på inte alltför svindlande 30 000 kronor.

Offentliga danser var redan inplanerade och den första gick av stapeln nära efter invigningen. Dansen, som arrangerades den 16 oktober samma år, skulle emellertid visa sig bli den sista i samma regim.

Som ordningsvakter vid detta senare tillfälle kunde berätta, slutade den sista dansen i stort tumult. Varning hade utgått att en tvist mellan två fotbollslag, Othems IF och Visby AIK, skulle göras upp vid dansen i Stenkyrka. En av socknens ordningsvakter hade även tidigare beskyllts för att vid en tidigare dans, brukat mer våld än nöden krävde och den här kvällen skulle också den konflikten klaras upp. Ordningsvakten i fråga uteblev av naturliga skäl, på grund av sjukdom.

Med vaktstyrkan på plats anlände en fullsatt buss från Visby med AIK-are och danslystna flickor. Flera i det inte allt för nyktra sällskapet var redan från början inställda på bråk, men där fanns också en del mer sansade personer, som skulle bli till nytta under kvällen.

Sedan dörrarna öppnats och danspubliken börjat strömma in, anlände bussen från Othem och det förväntade bråket låg i luften. Trängseln i lokalen på nära fyra hundra personer, gjorde det nästan omöjligt till dans. Snart var det också dags för fotbollsgängen att drabba samman. En flicka, som blev uppbjuden, svarade med en örfil och fick armen vriden ur led – en annan fick ett knytnävslag så att näsan sprang i blod. Vedträn från den vedeldade kaminen flög genom salen och även ut genom fönstren då de missade sina mål. Till sist lyckades man dock få ut slagskämparna och tumultet fortsatte utanför.

Väl ute slogs alla mot alla och även en del flickor deltog efter förmåga. Så småningom flyttade bråket ut på vägen, som blev rena krigsskådeplatsen. Man lyckades trots allt få någorlunda stopp på bråket och ett flertal personer kunde tas om hand. Tolv fall av misshandel och skadegörelse hamnade i domstol med dryga böter som följd. Den värste våldsfararen dömde till dryga böter och blev portförbjuden från allmänna danser under två år.

Det var inte enbart våld och upplopp, som tilldrog sig i bygden denna kväll. I den närliggande IOGT-lokalen gick det betydligt stillsammare till. Där hölls ”gravöl” efter en äldre kvinna, som jordfästs på eftermiddagen och det var dags för uppbrott. Vägen var emellertid blockerad av skränande slagskämpar så de sorgklädda begravningsgästerna tvingades i kvällens mörker, ta sig fram över en nyplöjd åker vid sidan av vägen. En märklig syn utgjorde därvid de vita kakpåsarna som verkade sväva fritt över den mörka myllan.

Det var många revor att laga, många sår som skulle läka och inte minst materiella skador att åtgärda, vilket givetvis tog sin rundliga tid. Tillståndet att anordna offentliga danser drogs in på obestämd tid och föreningen hamnade i ekonomisk kris. Taket på byggnaden rasade dessutom in under snömassorna följande vinter och situationen tedde sig helt hopplös. Räddningen skulle emellertid visa sig finnas inom den egna socknen.

Av protokoll från borgenärssammanträde i Visby, den 29 januari 1950, med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Pettersson som ordförande, och i närvaro av bl.a. ”huvudintressenterna” från Stenkyrka, framgår att huvudfrågan var vad som fanns att göra för att så långt som möjligt skydda borgenärerna från alltför stora förluster eftersom byggnaden med det inrasade taket betraktades som värdelös. Byggherren Harry Andersson anklagades för att ha använt felaktiga konstruktionsberäkningar eftersom byggnaden hade breddats med fyra meter och han använt sig av de ursprungliga normerna för ett sex meter brett, färdigmonterat hus.

Harry Samuelsson, bördig från Stenkyrka och senare själv byggmästare, befarade att föreningen genom det inträffade skulle förlora sitt tidigare goda rykte. Ordföranden lyckades trots uppenbara motsättningar ena de närvarande så mycket att en kommitté på fem personer kunde utses, med Harry Samuelsson som ordförande.

Vid sammanträde med folketshusföreningen och kommittén den 19 mars 1950, förelåg ingen verksamhetsberättelse över det gångna verksamhetsåret, vilket den tidigare styrelsen ålades att omgående presentera. Den upprättade kassarapporten för tiden 1 januari till 31 december 1949, var så bristfällig och otillfredsställande att den ansvariga styrelsen med Harry Andersson som ordförande inte kunde beviljas ansvarsfrihet. Ordföranden anmanades också att ofördröjligen överlämna erforderliga handlingar vederbörligen kontrollerade. Vidare yrkade Harry Samuelsson att den gamla protokollsboken med det snaraste skulle överlämnas till den nya styrelsen.

Trots den till synes hopplösa situationen lyckades man åtgärda den raserade byggnaden och i första hand var det socknens bönder som kom till undsättning. Utbetalningarna av innestående andelar och sparmedel i den bondeägda lokalföreningen av Centralföreningen (senare Lantmännen), som lagts ned, hade förlagt till Folkets Hus och stor del av dessa pengar omvandlades till andelsbevis och blev en gemensam grundplåt i den nu sockenägda bygdelokalen.

Efter rekonstruktionen blev Arne Svensson ordförande och Allan Olofsson sekreterare. Lantbrukaren Gustav Ekman utsågs till kassör och skapade ordning i bokföringen.

Många ideella krafter engagerade sig – ekonomin kom på fötter, delvis med hjälp av kommunala bidrag, och lokaliteterna kunde byggas ut och moderniseras.

Genom det nya ägarförhållandet aktualiserades frågan om namnbyte från Folkets Hus till ett ”neutralt” namn, vilket emellertid inte kom att fullföljas men som många fortfarande hade önskemål om.

Med Yngve Ringbom som ordförande kläcktes idén om att pryda scenen med en sockensymbol. En ansökan till kommunen resulterade i att konstnären Harald Norrby fick i uppdrag att utföra en målning av stenkyrkaäppelträdet till en kostnad av tre tusen kronor, med upplägget att kommunen skulle deponera målningen i bygdelokalen för all framtid, vilket också skedde.

Genom fortsatta ideella insatser av många sockenbor under åren kan stenkyrkaborna glädja sig över att ha tillgång till en av den gotländska landsbygdens största och bäst välhållna bygdelokaler.

 

Källor:

Stenkyrka sockenbok, ISBN 978-91-86103-25-5

Sammanträdesprotokoll

Enar Jonsson, minnesanteckningar